Under täcket

Igår tog jag med mig själv på en liten promenad. Det hör inte till vanligheterna vill jag lova.

Eftersom det inne i min rygg tydligen finns både en “signifikant central spinal stenos”, ett diskbråck och nån slags begynnande artros så har jag inte kunnat vara rörlig på ofantligt länge. Benen stumnar, fötterna domnar, bäckenet känns sönderkrossat och vaderna stramar. Så promenader på mer än 5 min lockar inte precis.

Men igår gjorde jag det iallafall. 

Jag gav mig ut i den kalla januariförmiddagen i hopp om att få lite frisk luft. Och jag fick ganska mycket.

När jag kom hem skrek halva kroppen av smärta. Jag gick och la mig under täcket. 

Det kändes ganska hopplöst.

Under täcket är det varmt och behagligt. Jag älskar att sova. Det gör faktiskt inte ont. Och jag har lätt för att sova. Alldeles för lätt. Det är roligare att göra sånt som inte gör ont än sånt som framkallar smärta. Det är ju ganska självklart, om man tänker på det.

Under min promenad försökte jag ändå att skaffa mig lite positiva synintryck. Det brukar alltid finnas nån vacker snöripplad sten eller nån fågel på en gren eller sådär. Men igår lös solen med sin frånvaro. Varenda litet djur i naturen verkade vara inomhus och allt jag såg var bara kallt, isigt och… fult.

Det är ju samma visa varje år. Att man inte fattar att där under det “fula” pågår storverk! Förberedelser. Energipåfyllnad. Planering.

För en ny vår.

Är det inte så när stora konstuppsättningar, det må vara skulpturer eller tavlor eller andra saker, att de skyls av någon form av täcke innan de är klara att visas upp. Som att de behöver lite tid att mogna till därunder?

Bilden jag vill ha fram haltar. (Men det gör ju jag också, haltar alltså, så det kanske funkar ändå😂. ) Vi har inte helt snötäckt mark här, åtminstone inte i där jag bor. På twitter såg jag häromdagen en bild på en maskrosknopp. Och på nyheterna i morse pratade de om att det har kommit snö i Sahara.

Men ni fattar nog ändå vad jag menar. Snötäcke…eller vintertäcke. Där under “marktäcket” pågår förberedelser.

Antar att man får finna sig i att vänta. Försöka hitta små saker som förgyller. Njuta av de dagar som solen kikar fram. Lyssna efter de fåglar som faktiskt finns här nu. 

En dag är det dags för våren att visa sig. 

Och om ni frågar mig, är jag sprängfylld av längtan efter den tiden…

Advertisements

6 thoughts on “Under täcket

  1. Förstår hur du känner! Har själv opererat mig 2 gånger för diskbråck. Promenera känns för mig också obehagligt. Trotsar känslan och tar mig ut. Det i sig är ett välbehag. Krya!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s