För korta gardiner

Idag är de tjugondedag Knut. Nu är julen (äntligen) slut. Och granen har nog de flesta kastat ut nu.

Den är oftast som mest underbar innan den har börjat. Julen.

Själva tanken på den. På allt som är mysigt, gott, doftande och harmoniskt.

Men den är sällan så himlasmäktande i verkligheten, som den borde vara med tanke på vad det är för en högtid vi egentligen firar. Julen. Till minne av Jesu födelse och Guds inkarnation hos sin älskade mänsklighet…

Eller?

Ja, “stress och krav och en överkonsumering av inslagspapper”, kan vara en annan beskrivning av samma företeelse.

Men min julhelg blev bra på det stora hela. Jag är nöjd. Den var inte så rödpyntad i år som den brukar vara. Det var mer grönt, naturfärgat och mässing. Väldigt behagligt faktiskt. Men ett och annat rött inslag vart det ju förståss. Det kändes nödvändigt.

Julen ÄR röd. Åtminstone för mig. Även om jag undrat många gånger vem som kom på det?

Att plocka undan husets alla spår av jul kan vara ett ganska stort ståhej det också. För hjälp vad grejer man plockat fram! Nu kommer ögonblicket då man ska få ner allt i rätt låda. Ställa det i rätt ordning i förrådet så man får fram det i rätt ordning till nästa gång. Adventsgrejer först och tomtar sist, och så vidare, ja ni fattar. Och så ska man helst inte glömma nån liten ängel på nån hylla när man stängt alla lådor.

Nästa grej är ju att det sedan blir ganska tomt i de  hyllor och fönster där allting varit. Det blir kalt, liksom. 

Julen blir ju lätt lite överdådig om man inte passar sig och det visar sig oftast i dess motsats månaden efter. På alla plan. Och när man ska ställa fram annan inredning i januari,  vilka grejor ska man ta då? Vilka färger? 

Det är ju inte höst. Men heller inte vår. Det är bara ett slags tråkigt mellanläge, både utomhus och inomhus. Och hur inreder man då? 

(De flesta har säkert inga såna bekymmer alls med de här grejerna, men det har jag. Trots att det är praktäkta i-landsproblem. Haha!)

Det vore egentligen bättre om den där sången var sann, att “nu är det jul igen och  julen varar intill till påska”… Då skulle man ju slippa alla dessa inredningsbekymmer! Men/och för att krångla till det…eftersom de flesta numera börjar inreda med julsaker redan i oktober/november så är det ju inte konstigt de har tröttnat på julen redan innan de som firar en mer “traditionell jul” och inte pyntar förrän 23/12 sätter igång. De sistnämnda vill ju ha kvar sitt så länge som möjligt, så det blir det ju inte lätt att göra alla nöjda😂

Dessutom firar ju inte alla jul. Även om man lätt får för sig det när man lyssnar på teve, läser reklam och tittar på kvadratmeter efter kvadratmeter av julsaker i butikerna, som reas ut redan innan julafton kommit.

Men så mindes jag… Jag fick ju ett par dovblå gardiner av min syster för en tid sen. Det skulle ju bli perfekt!

Plötsligt hade jag planen klar!  Jag visste precis hur jag ville ha det med färger och mattor och dukar!  Jag fick värsta inspirationen och började städa och fixa, äta pepparkaksrester och dammsuga granbarr för allt vad jag var värd.

Och så, utan att putsa fönstren (kan ni tänka er så slarvig jag är va?) , så satte jag upp de fina släta dovblå panelgardinerna…

Som visade sig vara

25 cm 

För

Korta

Utan  nån vidare sömnsmån. Utan möjlighet att förlängas

Jodå. Det blir inte alltid som man tänkt sig. 

Ja det var inte sant, nej, det var inte sant. För där emellan kommer fasta’…” 🎶🎵

Jag tänkte ett varv till. Satte snabbt gardinerna i rummet bredvid. Ställde soffan framför. Och ett litet bord. Så nu är det nog ingen som ser hur korta de är😂

Och resten blev ganska bra.

Jag sitter här i mitt nystädade rum nu och värmer fötterna i ett skållhett fotbad.

Känner mig faktiskt ganska nöjd.

Och tiden går ju förresten så fort. Vips så är det påsk iallafall. Och då kan jag ju ändå inte ha blåa gardiner! 

För påsken är ju gul😄

Och vem i hela världen har egentligen hittat på det?!?

(Ps! På övre bilden ser ni ett annat användningsområde för gamla gardiner. Tre panellängder fick tjäna som bordduk på julafton😉)

 

Advertisements

Några korta ord om våfflor och lök

Igår åt jag våfflor. Det var min mammas egna recept på “ägga-våfflor”. Nygräddade med jordgubbsylt och vaniljsockrad grädde.  Det är så kolossalt gott så jag inte ens kan stava till det. Kollossalt. Kollosalt. Kollo…äsch? 

Min son kunde under hela sin barndom INTE äta dessa våfflor. Han hävdade med bestämdhet att dessa gav honom “såå ont i huvudvärket”. Dessutom sa han inte våfflor, utan tofflor. Men det är en annan historia.

Jag åt våfflor, och drack kaffe, med en av mina bästa vänner.

Vi har kommit så nära varann på sistone så det snart inte finns någonting vi INTE kan prata om. 

De mest sorgliga, allvarliga, pinsamma, glädjande och totalt ointressanta saker har passerat över våra fikabord. Jag är så tacksam för denna vän.

Har du någon sådan? 

När den här personen och jag träffades för en 8-10 år sen sådär så kände jag direkt att vi hade något speciellt gemensamt. Vi hade i och för sig kännt till varann innan och mötts i olika sammanhang. Men nu var det på ett annat sätt.  Och efter det tillfället har smått otroliga saker skett som gjort att vi byggt en starkare och djupare gemenskap år efter år.

Men det var inte självklart.

Jag tror heller inte vi är färdiga ännu. Vi har båda två olika skal som vi sluter oss i. Vi har berättat om väldigt mycket personliga saker för varann, men ändå bara lite åt gången. Sån tur då att vänskap aldrig har bråttom.

Jag hörde det sägas nån gång att människan är som en lök. Med skal på skal, lager på lager av erfarenheter och hemligheter som gjort henne till den hon är. Ibland när man skalar lök gråter man ju till och med. Det kan göra lite ont att öppna sig om så för sina allra närmaste.

Men utan denna vän jag just berättat om, vore jag väldigt ensam.

Om man är öppen för att vänskap inte alltid måste se ut så som man föreställt sig inne i sitt huvud, så är den nog lättare att hitta. Man måste inte vara jämngamla, ha precis samma intressen och liknande familjesituation. Vänskap kan ploppa upp lite varstans. Den sitter nog i våra hjärtan, redo att kasta en krok in i någon annans hjärta. Men hjälp vad det krävs mod att våga! 

För inget gör så ont som när vänskap kraschar. 

Ha en fin fredag!

Under täcket

Igår tog jag med mig själv på en liten promenad. Det hör inte till vanligheterna vill jag lova.

Eftersom det inne i min rygg tydligen finns både en “signifikant central spinal stenos”, ett diskbråck och nån slags begynnande artros så har jag inte kunnat vara rörlig på ofantligt länge. Benen stumnar, fötterna domnar, bäckenet känns sönderkrossat och vaderna stramar. Så promenader på mer än 5 min lockar inte precis.

Men igår gjorde jag det iallafall. 

Jag gav mig ut i den kalla januariförmiddagen i hopp om att få lite frisk luft. Och jag fick ganska mycket.

När jag kom hem skrek halva kroppen av smärta. Jag gick och la mig under täcket. 

Det kändes ganska hopplöst.

Under täcket är det varmt och behagligt. Jag älskar att sova. Det gör faktiskt inte ont. Och jag har lätt för att sova. Alldeles för lätt. Det är roligare att göra sånt som inte gör ont än sånt som framkallar smärta. Det är ju ganska självklart, om man tänker på det.

Under min promenad försökte jag ändå att skaffa mig lite positiva synintryck. Det brukar alltid finnas nån vacker snöripplad sten eller nån fågel på en gren eller sådär. Men igår lös solen med sin frånvaro. Varenda litet djur i naturen verkade vara inomhus och allt jag såg var bara kallt, isigt och… fult.

Det är ju samma visa varje år. Att man inte fattar att där under det “fula” pågår storverk! Förberedelser. Energipåfyllnad. Planering.

För en ny vår.

Är det inte så när stora konstuppsättningar, det må vara skulpturer eller tavlor eller andra saker, att de skyls av någon form av täcke innan de är klara att visas upp. Som att de behöver lite tid att mogna till därunder?

Bilden jag vill ha fram haltar. (Men det gör ju jag också, haltar alltså, så det kanske funkar ändå😂. ) Vi har inte helt snötäckt mark här, åtminstone inte i där jag bor. På twitter såg jag häromdagen en bild på en maskrosknopp. Och på nyheterna i morse pratade de om att det har kommit snö i Sahara.

Men ni fattar nog ändå vad jag menar. Snötäcke…eller vintertäcke. Där under “marktäcket” pågår förberedelser.

Antar att man får finna sig i att vänta. Försöka hitta små saker som förgyller. Njuta av de dagar som solen kikar fram. Lyssna efter de fåglar som faktiskt finns här nu. 

En dag är det dags för våren att visa sig. 

Och om ni frågar mig, är jag sprängfylld av längtan efter den tiden…

Dimma

Igår eftermiddag när jag åkte hem från ett möte i stan bildades plötsligt en väldigt tät dimma på vägen.  Framför mig på såg jag plötsligt endast suddiga röda lysen. 

Det var mitt i rusningstid så genast bildades köer. Både framför, bakom och i mötande körfält. Det var bara att sakta ner farten och vara glad att man inte hade särskilt bråttom hem. Dessutom började ju mörkret lägga sig även om dagarna faktiskt börjat bli liiiite lite längre nu.

Jag slogs av tanken på hur annorlunda människors körsätt blir av ändrade förutsättningar

I den tätaste dimman kan ingen köra om någon annan! Ingen ser bättre än någon annan. Ingen vet vad som väntar i vägkanterna. 

Plötsligt, för en stund, blir alla lika. Man blir tvungen att förlita sig på varandra vare sig man vill eller inte. 

Och vet ni, det var faktiskt vilsamt att ligga där på vägen och krypa. 

Vilsamt och ofantligt kravlöst

Åtminstone ett tag.  Efter en kvart eller så svängde jag av mot en mindre väg och köerna avtog. Nu var jag ensam på vägen och utan att tänka slog jag på helljuset…

Hm… I mörker är helljuset toppen. Men inte i dimma. 

Det blev ju bara ännu suddigare av allt ljus! Det var bara att blända av och fortsätta krypa ett tag till. I de flesta andra mörka tillfällen som uppstår hjälper det ju faktiskt annars att tända en lampa. Men dimma är inte mörker. 

Dimma är…ja, vad är det egentligen? Som ett slags moln va? Med förmåga att närma sig marken.

Under den sista krypfärden hemåt funderade jag vidare lite på hur blir det när det plötsligt lägger sig dimma över våra liv?

För det har vi väl alla kännt av? Svårigheter och livskrångel dyker upp titt som tätt. Jobbiga tankar kan komma som från ingenstans och hindra oss från att se klart.

Då är det lätt att tänka att livet är mörkt. 

Men tänk om det inte är det!  Tänk om det i själva verket är…dimma! 

Något sker som gör det nödvändigt att sänka tempot ett tag. Och reflektera?  Och att man helt enkelt ibland bara måste  vänta på att det så småningon kommer lätta. För dimma lättar alltid. 

Kanske är det så att saker tjorvar ihop sig för oss ibland utan att vi ens kan göra nåt åt det? Men en vetskap om att andra också vet hur det kan vara för de också har åkt på dimmiga vägar och kännt den lätta, kan nog vara till stor hjälp. 

Vi behöver varandra i dimman! 

Något som definitivt inte hjälper just när man mår som sämst väl att är att någon käckt kommer och s a s slår på helljuset åt en! Någon som säger att man får rycka upp sig och köra vidare. Nej, en svagare lampa är ju skonsammare i de lägena. Ett halvljus. Och ibland bara ett dimljus.

När jag kom närmare hemåt lättade faktiskt dimman tillslut. Lika oväntat som dem lagt sig försvann den. 

Och det är ju egentligen lite lustigt med oss människor och vårt kom-i-håg. För inte lång stund efter att dimman lättat hade jag glömt hur tätt den nyss legat över mig…

Var-dag har sin tjusning

Så kom den då tillslut.

Den avskydda, efterlängtade, vanebildande, trygghetsskapande, tråkiga, möjlighetsskapande vardagen.

Skolbussen har åkt! Och de tre av mina barn som skulle med den -kom med den. Och de kom till och med iväg i god tid.

Veckor av julledighet är slut och det är dags att möta en ny termin. Och så småningom också ny vår.

Men att börja skolan och att ställa om till att gå UPP i princip samma tid som man gått och lagt sig sig de senaste veckorna,kan vara en utmaning så god som någon 😂 (Nä, riktigt så illa var det väl inte men att det varit ett totalt rutinlöst lov i våran familj gör jag ingen hemlighet av!)

Det var inte lätt att somna igårkväll. Vår 10-åring väckte mig kl 00.00 för hon inte kunde somna. Efter att ha legat emellan oss o suckat en timme till kom vi fram till att vi skulle byta säng. 

Så hon fick somna i min mjuka säng medan jag fick snurra runt i hennes högst obekväma. Nästa gång hon pratar om ny säng ska jag se efter en extra gång i plånboken för nu vet jag att den INTE är bekväm.

Men vi somnade. Och vi vaknade. Som man ju trots allt oftast gör även om nattens vargtimmar vill intala oss motsatsen.

Och nu har vårterminen börjat.

Det är faktiskt ganska bra. För hur efterlängtat än lovet var med sin kravlöshet och tidlöshet så mår nog vi människor ganska bra av ordning och reda. Av lite ramar. 

Annars kanske vi slutar längta efter motsatsen. Friheten.

Så där går livet. Vardag och fest. Och det faktum att vi har ett större antal vardagar… har nog sin anledning.

Så nu kämpar vi på kompisar. Med jobb, skola, aktiviteter. 

Själv är jag långtidssjukskriven. Hur lätt är det inte att alla dagar flyter ihop för oss som inte har så stora möjligheter till förändring? Då kanske det är ännu viktigare att skapa stunder av både vardag och fest. 

Som en slags livsandning. 

Så vi aldrig tappar längtan och motivation att leva vidare.
Ha en bra tisdag och missa för allt i världen inte Mandelmann på tv4 kl 20.00 ikväll. Äkta vardagsglädje😄

Kram❤

Ps! Katten vill också åka buss. Tydligen.